Tankar som inte får tänkas

Det finns tankar som jag inte får tänka. De kan försöka tränga sig in i huvudet, men jag har lyckats hålla dem borta. Jag trodde att jag sörjt färdigt efter pappas död. Men det hade jag inte. Jag trodde jag hade sörjt klart allt det andra hemska som hände hösten 2006. Men det har jag inte. I förrgår kväll kom de bubblande och ville upp i huvudet på mig. Tankarna på hur jävligt det var. Jag tillät mig att gråta ett tag, ordentligt, hulkande och nästan tjutande. Och kudden gick att vrida ur.

Men jag lyckades få tyst på dom igen. Jag vet att man inte kan hålla på och förtränga såna känslor som måste ut. Men jag har släppt ut så inåt h**ete mycket så jag orkar inte få ur mig mer. Jag har inte ork till det. Kanske är det rentav nyttigt att veta att dom finns där, långt inne i mig? Men jag klarar mig ändå. På något konstigt sätt så tror jag kroppen inte orkar ta in hur mycket osm helst. Man skjuter en del åt sidan omedvetet.